Hemma och hemma

Hemma i Ystad

Vi var hemma i Ystad första veckan i oktober och det var så skönt att komma hem efter nio veckor. Vi hann med att träffa nära och kära vilket så klart var det alla, allra bästa.

Vår lilla trädgård fick sig också en rejäl omgång och flera säckar trädgårdsavfall kördes upp till soptippen. Alltså soptippen i Ystad – det måste vara den soptipp i Sverige som är allra vackrast belägen av dem alla. Det säger vi varje gång när vi kör ut därifrån. Tänk att komma hem och hänföras av soptippen. Ja, kanske inte soptippen som sådan men utsikten!

Fortsätt läsa ”Hemma och hemma”

Beethoven och Beza

Det är ett par veckor sedan vi var i Toruń och därefter har vi tagit det ganska lugnt och bara gjort små utflykter ”hemmavid” på helgerna.

Mazury Golf & Country Club

Vi har varit och tittat på golfbanan som ligger strax utanför Olsztyn vid byn Tomaszkowo. Det är förresten i Tomaszkowo som Jens jobbar. Cirka 15 minuter utanför stan.

Vädret var strålande och banan såg väldigt fin ut så visst blev vi lite sugna. Det blev vi. Klubbhuset är bra mycket större än det i Ystad och i en del av huset finns några lägenheter för uthyrning. Det verkar som att golf har en lite annan status här än hemma. Kanske lite som sporten var förr i Sverige? Ja, vi får väl se hur det blir till våren. Förresten så tycker jag att klubbhuset i Ystad är alldeles lagom.

Fortsätt läsa ”Beethoven och Beza”

Pepparkakor och kanonkulor

Vi åkte till staden Toruń, ca 15 mil sydväst om Olsztyn, en helg för några veckor sedan. Jens kollega från Frankrike följde med oss. Han är här själv utan sin familj och det vet man ju hur tråkigt det är. Covid-19 gör ju inte heller situationen lättare för dem precis.

Efter en rustik fredagsmiddag och god öl på det lokala bryggeriet vaknade vi till en solig lördag. Vi lämnade det lilla mysiga hotellet och gick ut genom den gamla stadsporten. Därutanför flyter Wisła som med sina 1 047 km är Polens längsta flod.

Smaki Mazuri och shitty roads

Marknaden

Tisdag, fredag och lördag är det marknad här i Olsztyn. Där finns verkligen allt man kan tänka sig; frukt, grönsaker, blommor, bröd, kött, fisk, kläder, rengöringsprodukter och loppis. Man kan också köpa diverse inläggningar som små tanter säljer, eller förresten de är kanske inte så små alltid. Gurka, kål och rödbetor, det ser jag vad det är men sedan finns det också något oidentifierbart. Jag har inte vågat mig på det ännu men det kommer när jag blir varm i kläderna! Jag handlar ekologiska grönsaker av en trevlig kvinna som tidigare jobbade på svenska De Laval en bit utanför Olsztyn. Hon pratar flytande engelska vilket är lugnande för mina armar då jag inte behöver fäkta så mycket. Så skönt att kunna göra sig förstådd bakom munskyddet.

På fredagarna brukar jag traska dit och då köper jag bland annat kantareller som det just nu finns massor av här. Det hade ju varit kul om man hittade ett kantarellställe i skogen så klart. Fast med tanke på att vi stötte på fem vildsvin i Park Centralny häromdagen så känns det ok att handla svampen på marknaden. Jens kollegor tyckte inte att det var konstigt att det fanns vildsvin i parken! De tyckte det var tämligen normalt. Mitt på dagen? Mitt inne i en park? Mitt inne i en stor stad? Njaaaa. Jens brukar vara snabbast på våra promenader men jäklar vad jag pinnade på i mina nya träningsskor.

Fortsätt läsa ”Smaki Mazuri och shitty roads”

En tand, två kungar och femtioelva stämplar

Detta blir en lång litania då jag ska försöka att sammanfatta vad som har hänt under augusti månad. Och då kanske framförallt vad som har hänt fru Lindgren.

Krasch! Andra dagen i Polen kunde jag säga farväl till en del av en tand. Där satt den i en bit choklad. Nog hade det känts bättre på något sätt om den hade suttit i en bit broccoli istället. Nu gällde det att försöka att hitta en bra tandläkare. Någon som åtminstone förstod och pratade lite engelska. För jag pratar då inte polski. Ännu.

Fortsätt läsa ”En tand, två kungar och femtioelva stämplar”

Witamy!

Välkomna!

Det känns faktiskt något förmätet – sådär lite viktigpetteraktigt – att ha en blogg att skriva i. Eller vänta! Säger man skriva ”på”? Ni ser, jag har verkligen ingen aning! Det blir nog så att jag skriver ”till” bloggen som om den vore en kär vän. En sorts dagbok utan det där lilla dinglande hänglåset – öppen för den som vill läsa. Kanske är tanken korkad och måhända är det få som vill ta del av all min rappakalja. Men…

Fortsätt läsa ”Witamy!”